Det finns ett gammalt hus i centrum 

Väggarna sjunger där ibland 

en bortglömd sång om gamla vänner 

och hur vi bildade ett band 

Dit kom kantbollar och ufon 

vi som letade sammanhang 

Men till eliten var det ljusår 

och vi var nog nöjda med vår rang 

 

Vi skulle ge oss ut i världen

men hur samsas man om väg 

Varje människa har sin egen  

och vår, den delades just där 

Du sa, jag måste bli nåt annan 

Jag kvävs om jag blir kvar 

Var som helst, kan inte stanna 

jag måste ge mig av 

 

Min tonårssommar, kalla nätter 

långt borta nu men ändå här  

Jag önskar jag mindes lite bättre 

fast jag tusen minnen bär

Det går en grusväg från mitt hjärta 

ner till dammen, över bron 

Vi var sorglöst unga, utan svärta 

utan mognadens reson 

Men under gipset och fasaden 

bakom väggcitat från Ernst 

sitter tonårsklottret kvar än 

och det kanske undrar var vi är? 

De ackorden som vi skramlade 

tid och tempo, allt är bytt 

Allt ungt måste bli gammalt 

i jakten på nåt nytt 

 

Nu har de byggt om hela huset 

om man inte vet, finns inga spår 

Rött och fint, sten över gruset 

utan äggkartongsdekor 

Jag antar sånt man får med i graven 

är ett lapptäcke av ord 

Små fragment av en helhet 

som gaffelmärken på ett bord 

 

För varje vår som kommer 

för varje träd som står i blom 

Blir det fler och fler som glömmer 

ännu en sida suddas tom 

Men när jag går förbi där 

hör jag sångerna igen 

Du ska veta att det finns en kvar här

som minns dig än 

Det finns en som minns dig än